Märker ni hur nedräkningen närmar sig?

Nej, säger ni, nedräkning till vad?

22 mars, svarar jag då.

Och detta inlägg får handla om sorg, ren äkta sorg. För det är det jag upplever nu.

Jag saknar Magnus på ett vis som är outhärdligt, jag sörjer honom bortom ord.

Ingenting jag gör eller kan göra tar bort den sorgen, det hjälper inte hur många tårar jag fäller eller hur många böner jag ber. Sorgen står där huggen i sten och tårarna kommer när jag minst väntar det.

Men en sak som gör mig glad, är att den är äkta, det är en sann känsla och det kan ingen ta ifrån mig. 

Jag har blivit älskad bortom allt förnuft, det är jag tacksam för.

Amen.

Jag inser att jag skulle behöva bilder till min blogg, vilket inte är så lätt eftersom jag inte har någon digitalkamera. Jag önskar en sån väldigt hett just nu. Jag skulle så gärna vilja komma igång med fotograferandet igen.

  En gammal bild från Gotland får ni och den stämmer bra med resten av inlägget   

Men det var ju inte det jag skulle blogga om, jag tänkte bara göra ett kort inlägg om hur glad jag blir att det lilla jag skriver om min andliga utveckling, kan få andra att fundera över sin. För i bland sitter jag i tvivlet och undrar om jag verkligen är på rätt väg. 

I dag i kyrkan t.ex då börjar jag fundera på, vad gör jag här egentligen. När jag sedan kommer hem och slår upp en bok jag håller på att läsa så står det precis just det. Många som sitter i kyrkan funderar på, vad de gör där egentligen, de andra är ju så mycket finare och bättre.

Touche Gud!

I dagens predikan, så pratade prosten om dagens text, när Petrus stiger ur båten och går mot Jesus på vattnet. Han tog upp precis det jag först tänkte på. Hur modig Petrus var som vågade kliva över relingen.

Tänk dig själv, du ställer dig på vatten och det är som att stå på fast mark.

Jag tycker väldigt mycket om Peter Åströms predikningar, han ger liv åt texterna, bilderna lyser upp och ger mig något att tänka på, att reflektera över. 

Den här gången målade han upp hur Petrus först håller sig i relingen och sedan släpper båten. Han visade också på det viktiga faktum att Petrus inte går förrän han hört Jesus säga att han vill att han ska komma, att det verkligen är Jesus och ingen annan, som kommer där gående på vattnet. Peter poängtrear också att det ågr bra så länge Petrus ser på Jesus, så fort hann märker stormen, så sjunker han. Men genast, när han ropar, Jesus hjälp mig, drar Jesus upp honom, visst är det en underbar gåva.

Jag är så glad och tacksam att jag fått den här möjligheten att höra Peter Predika och jag ser fram emot att få höra honom fler gånger.

Och tänk jag känner en Prost, det är första gången i mitt liv som jag gör det:)

Till er alla där ute i stormen, sitt ner i båten och var inte rädda:)

Kram

Har försökt få igång mitt bloggande, men det går trögt. Ser bara hur bra andra är på att få sina liv att verka intressanta och meningsfulla, medan mitt eget går i valstakt just nu.

Men jag vet också att jag MÅSTE, verkligen måste vila den här helgen. För sedan brakar det loss igen. Händelser är som vargar, de anfaller i flock.

Och jag har lyckats ställa till det igen för mig.

Hela februari och mars är jag inbokad varje helg...

Där emellan har jag ganska mycket inbokat på veckorna.

Ibland undrar jag om jag någonsin kommer att lära mig.

Jag tror inte det, en sak som jag är glad över är i alla fall en insikt som har med min tro att göra.

JA ja just det, nu ska hon bli religiös igen!

Jag har läst flera böcker och läst många böner, i de här böckerna jag läst pratas det om själens dunkla natt. Och det är den jag är inne i just nu, det finns en lång beskrivning av tillståndet i en bok som heter Överlåtelse av Carin Egemalm.

Men det handlar mycket om att man känner sig vilse och övergiven av Gud.

Men just då är Gud som närmast, jämför med texten från fotspår i sanden.

Jag har känt mig vilse och övergiven, men jag har följt det goda rådet att stanna kvar i förrvirringen, i stillhet och bön.

Och den bön jag bett är att Gud ska öppna den dörr framför mig där det är meningen att jag ska gå in och stänga alla andra.

I natt så öppnades dörren framför mig och jag fick uppleva frid.

En stund, men nu vet jag vart jag ska och känner det som om jag fått upp styrfarten igen.

Kanske för att Gud så ofta talar tydligt till mig, exempelvis:

Jag mår botten och säger till Gud, Du bryr dig ju inte om mig. Jag får kämpa ensam med allt det här!

Och vad händer samma dag går jag i veckomässa och vad säger Prästen?

-Ibland säger man till Gud, du bryr dig inte om mig. Eller du lämnar mig ensam med mina bekymmer.Men då kan det vara bra att tänka på orden från texten spår i sanden.

Jag är närmare dig än du tror just när du inte orkar mer, då bär jag dig.

Och så väljer han en text från Söndagen och det är samma text som jag dragit upp ur en urna, förra söndagen när jag var på Gudstjänst. En urna med biblecitat, och det låg mer än 300 citat i den urnan.

Då vet jag att Gud vill tala till mig, det är bara jag som inte vill lyssna. För ibland är jaget framme och vill spela Allan, och ta över i mitt liv.

Fast jag vet att det blir bäst när Gud styr. Så käre herre, förlåt min otro och mitt tvivel, jag prövar igen att låta dig styra. Kanske att det den här gången går bättre. Men om det inte gör det så förtröstar jag på att du fortsätter att tala till mig. Amen

Varma tankar till er alla där ute i den stora vida världen:)

I dag har jag insett att jag längtar efter mina barn och barnbarn. 

Jag har lyckats med konststycket att prata med dem alla tre idag, barnen alltså, inte barnbarnen. Jag fick i alla fall höra den ene skrika. Och som långdistans mormor får man ibland nöja sig med det. Då vet man i alla fall att de lever.

Ute sjunger fåglarna och jag kan höra hur våren kommer närmare. DÅ kan jag åter igen konstatera två saker:

1: Jag överlevde den här vintern också.

2:Magnus är fortfarande död.

Hade en hemsk dröm inatt som jag inte haft på ett år, Magnus levde och kom tillbaka, men den här gången var han inte glad. Han såg inte åt mig, han ville inte ens vara i närheten av mig. När jag vaknade upp var jag först ledsen att han inte ville veta av mig, tills jag slogs av verkligheten. HAN är DÖD. Inget jag gör kan få honom tillbaka.

Så ser min dag ut idag...

Det är inte roligt, ibland undrar jag om det här händer andra som mist någon att de drömmer om att de kommer tillbaka.

Eller om jag är ensam om detta.

Ha ett underbart liv alla, många kramar:)

Jag är glad att jag inte gav ett nyårslöfte om att uppdatera bloggen ofta...

Det hade jag brutit direkt.

Men jag vill skriva om stort och smått, det är bara det att antingen så har jag för fullt upp att göra eller så händer det ingenting i mitt liv.

I dag/Kväll hände det i alla fall något positivt, jag blev intervjuvad av Vetekornet, Vetlandas församlingsblad.

Det är alltid pirrigt, kommer det att bli mottaget på rätt sätt eller kommer personer i min närhet att bli ännu mer förvirrade, fick jag fram det jag ville säga? Uppfattades det på rätt sätt?

Ibland är det inte lätt.

Jag läser ofta Tolle leges blogg och denna gång skrev hon om sin vilja om vad hon skulle vilja och jag tar en av hennes saker och gör till min egen.

Hon vill bli förälskad och det vill jag också bli. 

Och denna gång vill jag att känslorna ska vara besvarade, utan tvekan eller undantag. Jag vill möta någon som kan bli förälskad i mig och jag i honom.

Tror ni att det finns någon sådan där ute i vida världen? Eller ska jag sitta här och vänta?

Jag säger som henne: Ske din vilja Gud, med mitt egna tillägg: det är ju då det blir allra bäst.

Kram på er alla där ute, som längtar och väntar och ni som funnit och vunnit.

Jag är världens rikaste kvinna.

Jag har tre underbara barn, som klarar sig själva och verkar få sina liv att fungera.

Jag har också världens bästa svärson och de bästa barnbarn man kan få.

Så jag är rikare än de flesta människor!

Här kommer nu två bilder på tre av mina skatter, jag har ärligt knyckt dem från Annikas hemsida!

Då var det dags att lära sig att skriva 2011. Jag har alltid lite problem i början av januari, sedan brukar det gå lättare.

Firade stillsamt in det nya året, Christian hade jobbat så han somnade vid tiotiden och vaknade inte till förrän vid tolvslaget, sen sov jag så hårt att jag inte hörde honom när han gav sig iväg vid fem tiden.

Såg i alla fall grevinnan och betjänten, goof club och en del monty phyton sketcher.

Vill ändå önska er ett gott nytt år, och glöm nu inte att lämna in det gamla till återvinningen.