Nu har Christian kommit hem från sin resa och han hade köpt Saris.

så här fina är de:)

Hittade en bok med helt underbara citat:

Under åren på S:t Helena blev Napoleon

svårt trakasserad av sin väktare.

I sin förtvivlan började kejsaren t o m

studera matematik.

Där ser man vad trakasserier kan leda till:)

Utan historia skulle vi inte ha någonting att minnas,

och det skulle vara omöjligt att förklara Vasaloppet.

Tur att vi har historia:)

Som avslutning lite religion:

Människor som var besatta av onda

andar blev ofta på mycket dåligt humör.

Där har vi beviset, det är inte PMS det är onda andar!

Just nu känns det som om veckorna tar på sig löparskorna och sen inriktar sig på spurten.

De går så fort och jag hänger inte med.

På måndag och tisdag ska jag vikariera för Sara Ericsson i en femma.

Vi får se hur det går.

Jag söker jobb och jag söker jobb, men det är dåligt med napp, det vill säga har inte kommit på någon anställningsintervju än.

Men skam den som ger sig.

Ser fram emot nästa helg då Sven-Göran och Stellan, Sanna och barn kommer upp.

Men då har redan veckan som väntar rusat förbi, så jag får försöka glädja mig åt varje dag.

Ja, just det, Christian kommer hem någon av dagarna också:)

Måndag och tisdag, vikariat

onsdag, Anna Bränström och mäklare

torsdag, Af och utvecklingsamtal

fredag, Sven-Göran kommer, Stellam, Sanna Kommer.

lördag, kyrkan allhelgona och sen fest hos Lena.

söndag, vila?

Ni som anser att jag ska rycka upp mig läs inte det här.

Sorg, har jag nu av egen erfarenhet lärt mig är något väldigt komplicerat och långvarigt.

Ni som träffar mig på daglig basis, ser en kvinna som är glad och skämtar, det är sanning.

På kvällarna och eftermiddagarn, ja ibland mitt på dagen, ser ni mig inte och då sitter jag och gråter.

Det är också sanning.

Jag är så ledsen över Magnus och min kropp har inte orkat med att jag skulle gråta förrän nu, men för att inte alla andra människor ska behöva känna det jobbigt, så gråter jag när ingen ser.

Det får vara hur det vill med den saken.

Jag är ledsen, jag gråter.

Jag är med andra, jag är lite gladare, jag skämtar, om inte annat för att orka med alla tårar, som jag vet ska komma.

Jag har fått lära mig att kroppens försvars system stänger av känslor man inte orkar ha, och att den också är så förståndig att den tar fram dem, direkt när den märker att man orkar.

Så här sitter jag och tårarna rinner.

Men be mig inte att rycka upp mig, det kommer en punkt långt in i framtiden då jag kommer att sluta gråta.

Men den är inte nu.

Och det är också sanning.

Hittade den här bilden på internet, med den väldigt passande texten till:

så gråt inte över min grav

gråt för det du förlorat,

gråt för de dagar du inte hade med mig,

gråt så mycket du vill, men gråt inte för min
 ........död........

Sorg är som en stor, tung och blöt grytlapp, som lägger sig över all glädje.

Isolerar dina känslor, tills den dagen du orkar härbergera dem.

Den dagen har kommit och gått. Nya sådana dagar kommer på nytt och går.

Nu är det tid att gråta över Magnus och gråter gör jag, på ett nytt sätt djupare och längre.

Har haft ett antal dagar nu då gråten har kommit och gått.

Vill bli hel igen, väntar på att få bli hel igen.

Men vet också att för att bli det måste gråten få ta plats.

Men det är tungt att gråta så. Jag blir så trött av att gråta så.

Jag saknar Magnus och är ledsen, jag är så ledsen.

Det här har varit en lång helg.

Jag har hunnit med att hålla ett föredrag i Falun, en snabb handlingsvända på kupolen, slängt ved, pratat med christian och sett på när Lena, Per, Karin och Maggan, har malt älgfärs. Jag har också bestämt mig för att söka hjälp för bilen, planerat en resa till skottland, kollat på facebook, bloggar och lyssnat klart på en bok.

Nu ska jag göra stretching och sen får vi se, säng eller internet.

Föredraget var för Lectorium Rosicrusianum och det var första gången jag höll ett sådant.

Nerverna var lite spända, men jag tror att budskapet gick fram. tyvärr kom det bara en person, vi måste bli bättre på att annonsera.

Saknaden efter Magnus går som vanligt upp och ner, men det går inte en dag utan att jag tänker på honom. Har hans foto här vid datorn, som en tröst och som ett minne av det vi hade tillsammans.

Ni får ha en fin vecka, jag ska försöka ha det. Snart kommer Christian hem.

Ett experiment, vill alla som läser den här bloggengå in på gästboken och skriva en mening, så ska jag sedan försöka pussla ihop en historia med dem:)

Slumpade omkring bland bloggarna och slogs för det första av hur mycket som verkar skrivas av tjejer.

Sen ramlade jag in på en sida där en människa ondgjorde sig över vindkraften.

Vad är det med folk egentligen?

Vad har de emot vindkraft?

Den här människan oroade sig för bullret och att djurlivet skulle bli stört.

Jag oroar mig över var vi ska få energi ifrån.

Kärnkraft är iof sig tyst, men tanken på att avfallet tar flera hundrar år på sig att brytas ner, läste någonstans att det skulle ta 5 ggr så lång tid som vår senaste istid.

Det skrämmer i alla fall mig mer än buller från vindsnurror.

Hur ska vi få jorden att överleva?

Var ska vi få energi ifrån?

Sådana dystra tankar har jag just nu.