Det hände något underligt i förra veckan, när jag städade övervåningen på fredagen.

Under sängen hittar jag en liten torr tistel, som fortfarnde är blå.

Slog upp blomsterspråket på nätet och hittade detta:

Tistel, Jag giver inte upp.

Blå, jag vill bli intill Din sida intill döden.

En blomma, Du är mitt allt

Kändes lite konstigt, men ag tror att det är Magnus som varit framme:)

Såg denna text och tyckte omedelbart om den och ville dela den med er:

Stå ej och gråt vid min grav.

Jag sover ej, jag gav mig av.

Jag är tusen vindar över sjön.

Jag är silverglittret över snön.

Jag är solsken över mogen säd.

Jag är stilla regn i höstens träd.

När du vaknar i morgonens vila,

är jag tysta fåglar som ila

i cirklande flykt över vatten.

Jag är milda stjärnor om natten.

Stå ej och sörj vid min grav.

Jag är ej död. Jag gav mig av.

Det är lite klent med inläggen, men det beror mest på att jag har en del att tänka över.

Långsamma stora tankar som svävar omkring som himmelsvalar.

Om någon nu kommer ihåg den andventskalendern, den var helt enkelt underbar. Handlade om två pojkar som bodde på ett slott oh den ene var ute efter Ävetyret, medan den andre ville ta det lugnt. Anders Lundin var med,

jag kommer ihåg himmelsvalarna eller om de hette rymdvalar och så att de kokade en sten.

Just nu känns det som att det är sånna stora tankar som svävar runt mitt huvud och vill bli tänkta.

Så jag återkommer med, livets betraktelser ur en änkas perspektiv om ett litet tag.

Ni får underhålla varandra under tiden.

Huset är mörkt och tyst, jag och Klas tittar på Halvblodsprinsen, den är om möjligt ännu mörkare än huset.

I dag är det en riktigt tråkig dag, regnväder.

Maggan fyller år idag, det kommer att göra det hela lite roligare.

Ska faktiskt pröva att cykla dit och hem igen, varför? För att jag just idag inte har någon som väntar på att jag ska komma hem.

För allt det som är tråkigt, ser ut som det ser ut,

igår, idag, imorgon och det tar adrig slut.

den farliga resan av tove Jansson.

Jag har ju inte berättat om Öland!

Jag och Christian åkte dit under augustiveckan.

Det var en så skön resa, vi bestämde oss för att ta dan som den kom och det gjorde vi.

Vi började med att åka in till ett krukmakeri och en linnklädes butik.

Där gick vi runt och bara njöt och jag lät inspirationen flöda.

Vi handlade var sitt vinglas hos krukmakaren, dessa har vi tänkt att vi ska dricka ur när vi ses i Grindstugan.

 Vi gjorde en kort tur in till Borgholms slott och Soliden, där vi frankt konstaterade att vi inte ville betala 70 spänn för att se en trädgård:)

I själva Borgholm letade vi efter en kinaresturang och då kom vi på den geniala

iden att fråga en parkarbetare, han var snäll nog och visade oss vägen till en kina. Och gissa om det var god mat, den var underbar.

efter det gick vi mot hamnen och passerade en massa loppisliknande affärer:)

egentillverkad glass fick vi med oss till hamnen, där vi sedan satt och filosoferade över stor grå fågel och tång.

Christian gjorde en oefterhärmlig imitation av mig.

Efter det ville Christian bada i havet och vi gav oss iväg mot andra sidan ön, först hamnade vi i en kohage och denna gick vi egenom tills jag insåg att oj då, det är stängels ner mot havet. Det var bara att trampa tillbaka, till bilen.

Vi fick iof sig hälsa på tjur och kvig kalvar.

Sen hittade vi fram till badplatsen, badplatsen med stort B.

Havet var alldeles klart och sanden var så skön att gå på:)

det var precis lagom salt och lagom vågor och så varmt i vattnet att det kändes som en pool. Vi bara njöt.

Det var en härlig dag som Christian och jag kommer att njuta av mycket länge:)

Och jag lovar kommer ni och hälsar på mig under sommaren så är det dit vi ska åka:)

Läs Liseys Berättelse, var lite svår att komma in i men nu är den en olidligt spännande berättelse. Är halvvägs och hoppas att den inte ska göra mig besviken.

Satt precis och läste Anders  blogg, där han skriver om att göra ringar på vattnet, det finns en kort historia om det.

Tänk dig en skål med vatten, ytan är spegelblank och stilla. När du sträcker ner din hand i skålen, krusas ytan och om du slår med handen i vattnet, blir det höga vågor. Du kan låta handen göra små krusningar eller stora vågor. I den stund du drar upp handen kommer vattnet att bli spegelblankt och stilla igen.

Det är samma sak med ditt liv, medans du lever gör du krusningar eller vågor på vattnet, men när du dör, stillnar vattnet.

Jag tänkte på den här liknelsen under augusti och insåg att det inte gör något att vattnet blir stilla efter att jag tagit upp handen, att det i stället var bra. Jag kan göra stora vågor och krusningar bäst jag gitter, för i slutänden så kommer jag att försvinna än då. Då behöver jag inte sträva, kämpa, slåss för att bli berömd ihåg kommen och oförglömlig.

Jag kan göra det som känns rätt i själen, så återigen en befrielse.

Släpp fångarna loss det är vår, nej befiria er själva från tyngden av att behöva vara eller uträtta något stordåd. Då kommer ni utan att ni tänker på det att bli mästare.

Det var dagens pladder:) eller om ni vill det var dagens tankar.

Har fortfarande svårt att ta mig själv för allvarligt,(har inte tillräkligt självförtroende för det ännu) det är nästa kliv på stegen.

Framtid, just nu ser jag bara Grindstugan.

Jag har hoppat över vintern och alla jobbiga dagar som ligger framför mig.

Fortfarande känns det som humöret sitter i en slänggunga.

Ibland ledsen, ibland glad, ibland urstolt och ibland uttråkad.

Som tur är så har jag nu fått en promenadkompis, som ser till att jag kommer ut och går. (Tack Anna för att du vill göra mig sällskap).

sedan som vanligt har jag mitt nätverk omkring mig, och er känner jag stor samvaro med. (återigen, tack för att ni finns och stöttar, hjälper, håller uppe och stramar åt. Vad skulle jag göra utan er?)

I dag har jag haft en tråkig dag, rensat ur en garderob, men måste fortsätta med det. Kan inte tro all skit som man sparar på.

Men det blir skönt när jag blir av med barlasten, ska ta och rensa ur mer en annan dag. Måste rensa ur, jag har inte plats eller ork, att flytta allt.

Har insett att jag just nu är inne i en Stephen King period.

Förutom det mörka tornet, har jag läst Pestens tid och den var verkligen bra, riktigt, riktig bra. 

Håller på med Liseys berättelse och ska sedan starta på drömfångaren.

Jag har alltid haft svårt för hans berättelser, de har varit för mycket av inälvor och blod. Men de här böckerna är lite annorlunda, Pestens tid påminner i mycket om det mörka tornet.

Så jag har fått omvärdera Stephen King, på samma sätt som jag fått omvärdera Mel Gibbson. Vilket Magnus tyckte var jätteroligt.

Att jag fick omvärdera honom, men det känns skönt att kunna göra det,

att ändra sig och se en ny sida hos en person.

Det är väl en del av livet att möta andra utan att dömma, att se dem från olika perspektiv och att på så vis kunna ta dem till sig.

Det var nog allt för idag,vi hörs närmare jul...alltid närmare jul...