I går var jag och Maggan i Borlänge och Falun.

Jag gjorde ett par fynd och så köpte jag ett strykjärn på clas Ohlsson.

När jag läste bruksanvisningen...ja , jag gör faktiskt det, i alla fall efter att Magnus fått flög på att jag aldrig gjorde det.

Då insåg jag hur korkat jag kunde ha burit mig åt.

Mitt gamla strykjärn har ramlat i golvet ett antal gånger.

Och nu hade det börjat läcka och för en gång skull tänkte jag, ok jag köper ett nytt det här är ju 10 år gammalt.

Nu läste jag i bruksanvisningen:

Om järnet börjar läcka efter att det fallit i golvet ska det INTE användas.

När jag nu tänker efter på detta med el och vatten så känns det som ett väldigt gott råd.

Så nu känner jag mig både urdum och smart :)

Yeejjjeeejjj

Snart nog bär det iväg till Karin och grillning, jag ska också underhålla de närmsta sörjande med en tipspromenad.

Så en favorit i repris, riddaren av det sorgsna leendet...

Denna gång kommer det bilder från begravningen.

 Kistan med dekorationer.

 Besökande hemma före begravningen.

William och gammel farmor efter begravningen.

Och så en lolcat...min älskling sida.

Hemma igen och dags att ta itu med nästa del av livet.

Valborg kommer rusande som ett ånglok.

Kan ni förstå hur många storhelger det finns under våren försommare?

Det är påsk och valborg, pingst och kristihimmelfärds. Skolavslutning och midsommar. Sen är det tyst och dött fram till Jul.

Och just nu börjar jag fasa för alla första gånger...

Nu i helgen gjorde jag en sådan där första gången...första gången jag åkte på konferens och det blev jobbigt, inte själva konferensen,det var undrbart att vara hemma igen bland alla knasiga, konstiga människor som finns på Edshult.

Men att komma hem och veta att ingen kommer att komma ner för trappan, eller le oskyldigt för att disken inte är gjord. Det var fruktansvärt, så idag kände jag av en attack av panik. 

Fången i tiden, på så vis att tiden obönhörligt rusar fram emot...valborg...skolavslutning...sommar...sol...b
ad och glädje...

Vill någon vara snäll och hålla mig i handen?

// Britt

Nu drar jag till Linköping och imorgon till Edshult, jag kommer hem sent på söndag.

Önskar alla mina läsare och supporters en mycket skön och trevlig helg:)

Nu har det äntligen hänt, verkligheten har sprungit ifatt mig och

lagt krokben för mig.

Med andra ord, jag har slut på adrenalin och är på väg att

sjukskriva mig på 50%.

De sista dagarna har jag vait så trött att jag somnat sittandes och jag har börjat drömma, inte någon enstaka dröm varje natt, utan fullt ös medvetslös.

Dröm efter dröm har avlöst varandra och sen har jag vaknat emellan dem.

Jag är trött, så trött har jag aldrig varit förut och förhoppningsvis kommer jag aldrig att behöva bli det igen.

En tanke som slår mig är hur klarar de som är äldre än mig av att vara så här trötta?

För visst måste det vara så att de flesta änkor/änkemän hittar man i högre åldrar?

Är det någon som har koll på det här? Som har forskat om fenomenet?

Och i så fall varför pratas det inte mer öppet om det ute i samhället?

Någon gång kommer ju i alla fall hälften av oss att hamna i det.

I natt har jag varit vaken hela natten och känner mig som en uppskruvad duracell kanin igen, sitter och väntar på att folk ska komma till jobbet så jag kan ringa och tala om att jag inte kommer i dag.

Ska försöka sova eller åt minstone vila. Men man vet aldrig hur det blir med det.

Lämnar er med en bild av Ami Sandström hittade hennenär jag letade efter Ami på Annikas sida.

Annika skrev i sin blogg om att hon var så lättrörd när hon väntade barn.

Jag är lättrörd just nu...

Ser på Annikas blogg, ser foto på William...tårar

Byter och läser lite på texten på annikas blogg...tårar...

Tittar på min egen blogg ser foto på Magnus...tårar...

åker hem till Lena för miljöombyte...tårar...

provar att övningsköra med Klas...tårar...

kommer hem och tänker se en film...tårar...

Går och lägger mig i sängen som är tom...tårar..

Ja så har jag det.

I dag är en riktigt dålig pissdag, det enda jag orkar göra är att gråta och undra hur jag ska orka fortsätta utan Magnus.

Mantrat för dagen är fortfarande håll ut, håll ut, det lättar om en stund.

Det är nästan som att få barn, att vänta ut värkarna och sen samla kraft för nästa.

till sist , när jag var i Linköping såg jag detta citat:

In heaven all the interesting people are missing.

av Fredrich Nietche.

Jag vill nu göra en kommentar:

Not any more!

Bedrövelsen, vedermödan är över.
Trött och trasig känner jag glädjen återvända.
Den är av ett annorlunda slag.
Den skrattar inte högljutt och den gråter i lönndom.
Den är allvarsam.