I bland är det bra att åka bil till och från jobbet...

Ibland inte...

I dag slog insikten till mig rejält, jag insåg att jag faktiskt inte är gift längre.

Och då kändes det som att botten var nådd.

Jag kan inte förklara varför men det har varit väldigt viktigt för mig att vara gift.

Och det har blivit viktigare för varje år som gått. Kan ha något med Lectorium att göra.

Nu är jag inte gift och det kändes tomt, skräkinjagande otillfredställande och tomt. Jag är inte längre ett, jag är en halva, delad inte hel. Det var det som kändes som botten, fötterna nådde sanden på botten och som den lilla fegis jag är stampade jag ifrån så fort jag kunde för att nå ytan igen.

Men nu har jag bestämt mig för att låta mig sjunka igen.

Denna gång ska jag göra det här ordentligt, min halva ska göra det den andra halvan inte gjorde. Jag stannar och låter smärtan klinga av, det är mer sorgligt nu men det gör inte lika ont som då.

Hoppas att någon som läser det här någon gång kommer att få stöd av mina virriga tankar.

Ha det gott alla där ute.

I dag och igår och i förrgår har inte varit glada...

Är inne i en period av mycket gråt.

Men gråt ska hela så jag ser ljust på framtiden.

Eller, Nej, fan vet, vad jag ska göra med resten av mitt liv...

Se så fin hon är min dotter:

och en på William:

Anna Sack sa en bra sak, varje morgon hon vaknade så tänkte hon...

Men han är ju död idag också...

Just nu har gråten hunnit upp mig.

Var vid graven idag, det kändes bra, att stå där och gråta.

Så det är det jag gör just nu gråter, gråter, gråter.

Bild på bröllopsparet:

Jag hade inte vågat hoppas, det skulle ha varit för svårt att bli besviken.

Men igår när vi kom till domkyrkan i Linköping så ville Annika ha hjälp med en liten sak. Det var Andreas som hämtade mig...

Och där står hon min enda dotter i vit klänning och slöja...

Tror ni att jag blev glad?

Jag fick det ärofyllda uppdraget att bära William och gå efter brudparet in i kyrkan.

Jag hörde inte vad dom spelade, allt jag såg var två mycket vackra mycket lyckliga unga människor och så mitt barnbarn.

Jag är världens gladaste person just nu, önskar bara att Magnus hade fått vara med.

Som det var nu så fattades det en person , allt som fanns var ett stort Magnus format hål som finns vid min sida...

Grattis Annika och Andreas, må kärleken stå er bi...så ni verkligen får leva lyckliga alla era dagar...utom de dagar då ni måste gå till tandläkaren...eller städa...de dagarna brukar man inte ha så mycket kärlek över för varandra...i alla fall inte jag och Magnus...Men alla de andra dagarna...

I dag var det dags för urnsättning.

Nu är Magnus aska i vigd jord och det känns rätt.

Nu vet jag var han är och sorgen kan få en plats.

Det blev lite taffat men väldigt fint ändå.

Behöver jag säga att jag just nu gråter för det minsta lilla.

I morgon är det dop, vår lilla William blir döpt i Linköpings domkyrka, jag längtar.

Ha det så gott alla där ute!

Lyssnar på pet shops boys You where allways on my mind och gråter och gråter och gåter....här går det framåt;)

I söndags när jag kom hem insåg jag det hemska med attresa bort är att komma hem.

Jag saknade Magnus och grät mig igenom natten, sen när jag åkte till jobbet lyssnade jag färdigt på "hanteringen av odöda" och insåg då att det enda jag vill är att få behålla honom och i samma stund insåg jag att min sorg har kommit en bit på vägen. Jag kände att jag förändras, jag är inte längre den jag var för två månader sedan.

Jag är bättre...

Så det går framåt och det är bra, nu bävar jag inför urnsättningen...

Skolan som Klas tittade på var helt ok, engagerade lärare, engagerade elever och en underbar natur. Så nu har Klas ett svårt val.

Jag vet att vad han än väljer kommer det att vara rätt.

Sven-Göran, jag kan inte skriva inlägg på din sida får inte upp några bokstäver, men den är jättefin.