I går gick jag som stolt mamma med i Piteås pride vinterfestivals parad.

Det var hur kul som helst, tillsammans med ett 50 tal personer, av blandad karaktär.

Jag fick också, chans att lära känna Elin, Axel och Thule bättre.

Men efteråt så vet jag att jag kunde ha suttit och pratat hela natten med Axel, för han har bytt kön och läst till Läkare, samtidigt. Jag är imponerad, av att han orkat.

En hel dag har jag fått, vara tillsammans med hbt människor och festat, diskuterat och haft roligt. Jag har lärt mig så mycket, både av och om dem. Så jag är väldigt nära att benämna mig själv som Queer, för att jag inte heller passar in i tvåsamhets, hetronormen. Och om inte annat så vill jag stödja, de här människorna i deras liv. 

Men först måste jag ta reda på mer om Queer, begreppet.

Vad har ni för tankar och rädslor inför det här?

Jag tycker att det öppnar upp för många nya tankar och funderingar.

Tack för att det finns olikheter.

Long time noo see, eller som Magnus skulle ha sagt vi ses närmare jul. Och nu är det närmare jul, så då är det dags att blogga igen...

Suck, har alldeles för mycket att göra på för lite tid. Eller det är slutet på vårterminen och allt som man skjutit upp ska nu plötsliugt fixas till och fungera...

Varför lär sig inte eleverna sakerna intravinöst, eller nått liknande? Då slapp man ta ansvar för undervisning som inte gett resultat?

Nej vet ni vad vi tittar på en bild i stället!

Visst är de mysiga, helt plötsligt inser jag att det var väldigt länge sedan jag träffade den äldre av dessa två. Men jag kommer att träffa hans bror om ett par dagar i alla fall.

 Sen vill jag be om ursäkt för mina bristande ornitologiska kunskaper, det var en tjäder hona som satt i trädet och inte en orrtupp, som jag först trodde. Tur att det finns ett skåp med uppstoppade fåglar i skolan.

Tjäder, inte orre. Så med dessa missförstånd utredda så önskar jag er en skön helg och ett gott liv!!! Kram, kram, kram!  

Året var 2011, det var tidigt på våren och det regnade. Britt Lindberg, satte sig vid datorn för att läsa sina mail. Hon hade fått ett från Kristina Nidell, oförskräckt öppnade hon mailet.

En halvtimme efter kunde hon fortfarande inte hindra leendet som bröt fram över ansiktet.

Hon var en av 8 som fått ett glädjande besked. Hon hade kommit med på antagningen. 

Ett steg närmare att bli diakon, vad hade nu framtiden att erbjuda?

Vilka skulle konsekvenserna bli av detta?

Skulle framtiden innebära nya vänner, kanske en katt, och många besök i Linköping?

Detta visste ingen och alla väntade i spänning...