Hesseltine

4 maj 2009 01:01

Jo, mer än lovligt! Det är som Jan sa...detta var väl bra onödigt ändå?

Detta sagt, inget som kan läggas på någon, antar jag. Så, det ända jag kan göra, utom att ha min back...ända, alltså...är att ge en zen-kram, och säga att, ta det en dag, en timme, en minut, i sänder. Att klara sig resten av livet, det är slitigt och jobbigt och hårt...men, en liten stund, det ordnar sig.

Lisen

4 maj 2009 22:28

Britt!

Du fixar det här!

Vila och samla kraft i stunderna då du mår lite bättre. Tillåt dej att göra det.

Vad gäller alla mindre trevliga stunder du nu måste igenom - kom ihåg att du har en mindre kvar varje gång de passerat. Just den stunden är då besegrad och kommer aldrig åter.

Kramar!!

stellan

5 maj 2009 22:05

Har du någon mer änka uppe hos dig i vanån för du kan inte vara en samen om denna upplevelse, det måste finnas andra som går igenom det du gör nu iförsig jag vet inte om det hjälper men har man samma sorg så kan man kanske hjälpa varandra i genom elendet och det skulle lätta upp för båda två

Spader Madame

6 maj 2009 13:08

Men så här kommer det att vara -länge... Berg och dalbanan fortsätter, men dalarna blir färre och kortare, helt plötsligt märker man att man varit lycklig en liten stund. Men saknaden som finns där förstår ingen -ingen! Det är därför man känner sig så mystiskt ensam, fast man har sällskap... **Skickar kramar till dig!!!