Nu har det äntligen hänt, verkligheten har sprungit ifatt mig och

lagt krokben för mig.

Med andra ord, jag har slut på adrenalin och är på väg att

sjukskriva mig på 50%.

De sista dagarna har jag vait så trött att jag somnat sittandes och jag har börjat drömma, inte någon enstaka dröm varje natt, utan fullt ös medvetslös.

Dröm efter dröm har avlöst varandra och sen har jag vaknat emellan dem.

Jag är trött, så trött har jag aldrig varit förut och förhoppningsvis kommer jag aldrig att behöva bli det igen.

En tanke som slår mig är hur klarar de som är äldre än mig av att vara så här trötta?

För visst måste det vara så att de flesta änkor/änkemän hittar man i högre åldrar?

Är det någon som har koll på det här? Som har forskat om fenomenet?

Och i så fall varför pratas det inte mer öppet om det ute i samhället?

Någon gång kommer ju i alla fall hälften av oss att hamna i det.

I natt har jag varit vaken hela natten och känner mig som en uppskruvad duracell kanin igen, sitter och väntar på att folk ska komma till jobbet så jag kan ringa och tala om att jag inte kommer i dag.

Ska försöka sova eller åt minstone vila. Men man vet aldrig hur det blir med det.

Lämnar er med en bild av Ami Sandström hittade hennenär jag letade efter Ami på Annikas sida.

Annika skrev i sin blogg om att hon var så lättrörd när hon väntade barn.

Jag är lättrörd just nu...

Ser på Annikas blogg, ser foto på William...tårar

Byter och läser lite på texten på annikas blogg...tårar...

Tittar på min egen blogg ser foto på Magnus...tårar...

åker hem till Lena för miljöombyte...tårar...

provar att övningsköra med Klas...tårar...

kommer hem och tänker se en film...tårar...

Går och lägger mig i sängen som är tom...tårar..

Ja så har jag det.

I dag är en riktigt dålig pissdag, det enda jag orkar göra är att gråta och undra hur jag ska orka fortsätta utan Magnus.

Mantrat för dagen är fortfarande håll ut, håll ut, det lättar om en stund.

Det är nästan som att få barn, att vänta ut värkarna och sen samla kraft för nästa.

till sist , när jag var i Linköping såg jag detta citat:

In heaven all the interesting people are missing.

av Fredrich Nietche.

Jag vill nu göra en kommentar:

Not any more!

Bedrövelsen, vedermödan är över.
Trött och trasig känner jag glädjen återvända.
Den är av ett annorlunda slag.
Den skrattar inte högljutt och den gråter i lönndom.
Den är allvarsam. 

Hela tiden berg och dal, ena stunden glad och glömsk, nästa sorgsen och minns.

Aja, imorgon ställer jag kosan tillbaka  hem till vanå.

Är fortfarande trött, så in i märgen trött.

//Britt

Herren svarade;

“Mitt barn,  jag har aldrig och ska aldrig överge dig.

Då du led och hade det som svårast,

när du bara ser avtrycken av ett par fötter, 

bar jag dig.”

Om livet ger dig citroner så gör lemonad, säger folk som inte varit med om en massa skit.

Jag är trött på att göra lemonad, jag fullkomligt vägrar att göra lemonad.

Jag har gjort så mycket lemonad att det räcker för tre livstider.

Så denna gång betackar jag.

Om livet vill mig något så får det lov att ställa sig i kö.

Jag åker till Linköping idag.

Får träffa william, Annika och Andreas.

Det ska bli skönt, hann inte se dem så mycket när det var så mycket folk på begravningen.