Babyborderline

4 april 2009 22:51

Åh jag beklagar sorgen och smärtan som måste vara oändlig och outhärdlig. Skriv, skriv allt vad du orkar så kanske kanske det onda lättar för ett slag. En dag kommer ärren att blekna även om det kan kännas avlägset idag. Fortsätt kämpa, varje dag är en kamp att vinna.

MVH,
Babyborderline

Malle

2 maj 2010 09:23

Jag miste min man sedan 8 år sedan i en insulinchock den 18 April i år....hit har jag söt mig för att få en inblick i hur man skall göra för att överleva...att andas....och inte bli galen och kasta sig utför ett stup av smärtan. Såg att du funderar på att lägga ner bloggen....tur att jag hittade hit nu innan då :) Jag har en blogg jag med och skulle du någonsin bli nyfiken på vem jag är så be om lösenordet, den är liten och intim och låst förmin dotters skull...vår dotters skull....hon som inte längre har ngn pappa.....

e-k

26 september 2010 12:02

Hej

För det första, jag beklagar, jag vet precis vad du går igenom. Önskade att jag hittat din blogg långt tidigare. Min man dog april -08 efter att vi levt ihop i 37 år. Jag har haft en mycket intensiv tid. Kastade mig ut i livet, parallellt med att jag medvetet bearbetade sorgen och saknaden på alla tänkbara sätt. Kärleken kom till mig igen och det är en gåva att vara tacksam för dock är det väldigt ledsamt med mina tre vuxna döttrar som inte kan acceptera min val, de upplever svek.
Nåväl, det var lite om mig. Vill och önskar du kontakt får du gärna det.

En kram till dig från mig